OM THE SHAKERS  

 Bandet bildades i Biskopsgården, Göteborg. Roger Löfwendahl och TR var nyinflyttade till stadsdelen som var en del av det s.k miljonprogammet. De bodde nära varann och träffades hösten 1962. Större delen av nyårsaftonen spelade de ihop och beslöt att bilda ett band. Kompisarna Bo Börjesson och Kjell Ploppen Andersson kom med på trummor respektive bas. Namnet blev the Rangers. Det van på Höst-vädersgatan. Efterhand tillkom Riverside i Majorna, Häckens klubbhus vid Släta Damm och de då viktiga skol-danserna. Man gjorde även nedslag i Norge på Drammens Rockehjul, Fristads Folkets Hus och Möllan i Mölndal. Under Rangers ståltrådsperiod hade man inte ens sångmikrofoner - all musir stål-trådsmusik som gällde - band vid denna tid influerades av the Shadows, Ventures eller the Spotnicks. 

1963-64                                                                                                                                                           

Man repade först i Bräckeskolans aula och spelade mest på Klubb 61, en källare i ett av husek var instrumental. Som de flesta band i stan deltog man i popbandstävlingarna på Gamlestadens Medborgarhus 1963. 

- Det var viktigt att ha stöddiga högtalarlådor. Oftast satt där bara en ensam 12-tums högtalare  men lådorna var ändå stora som hus. Somliga band fick ta in prylarna med block och talja… Vi hade givetvis en Hubbe-förstärkare och Binson-eko. Hubbe hette egentligen Herbert och tillverkade kraftfulla saker i en butik på Stål-handskegatan där han också reparerade radio- och TV-apparater.  

Ståltrådsbanden dog snart under trycket från de nya brittiska ”beatbanden” och tidigt 1964 omvandlades Rangers till the Shakers. En mindre konflikt hade lett till att Elon Johanson bas och Claes Frostis Petersson på trummor ersatte    Ploppen och Bosse. De två kom från Shakers, ett då upplöst band. När Kjell och Bosse återkom behölls namnet. Det  friköptes i augusti -64 som en följd av att bandet p g a   namnbråk diskades från tävlingen Västkusten Beatles.

Större delen av 1964 delade Shakers replokal med the Apaches och de senares förvandling var omskakande:

- De reste till Hamburg 1963 som ståltrådsband och kom hem som något helt annat. De hade spelat på sam-ma klubbar som the Beatles och andra Liverpool-band hade och fullständigt bytt stil. 

Standardlåtar i Liverpool var Talking About You, Zip A Dee Doo Da, Money, Some Other Guy, What I’d Say, Sticks and Stones, A Shot of Rhythm and Blues, Shakin’ All Over, New Orleans, Big Boss Man med flera. Trots att några i Shakers var bluesfantaster var det alltså först när engelska band hade börjat spela Ray Char-les, Jimmy Reed, Chuck Berry och Bo Diddley som man vågade sig på att spela sådant. Rolling Stones debut-LP var något av en uppenbarelse.

Hyran för replokalen under Vårväderstorget betalades med gratis spelning varannan vecka i Gillestugan - en lokal i skyddsrummen som hade fixats till för ungdomar av eldsjälar bland de boende. “Hyresmodellen” fort-satte bandet med länge, främst på Jättestens Ungdomsgård som var huvudkvarter från våren 1965. Ständiga möten med publik och kompisar gav viktig scenrutin.  

I mars 1964 debuterade Börjesson-Löwendahl-Rander-Andersson som the Shakers ovan jord på en fest som hade ordnats av butikerna runt Vårväderstorget. Sen rullade det på. I augusti gjordes inspelningar i en liten studio i Mölndal som drevs av ljudbutiken Ågrens Hifi, då på Södra Vägen. Bland det som tejpades fanns New Orleans och Got My Mojo Working. Tejpen är borta sen länge, men ledde till ett skivkontrakt. 

         

Efter sommaren spelade bandet på nyöppnade Club Bongo i Malmö och Klubb Väster och var också med i en popbandstävling på Amiralen där kampen om seger stod mellan Malmöbanden Bootjacks och Beachers (senare Namelosers). Shakers uteslöts från finalen eftersom man inte var från Malmö... I oktober lastades prylar och musikanter i en Volvo Duett som kördes av Tommys mamma. Färden gick bl a till Nalen i Stock-holm. De långhåriga och ruffigt spelande göteborgarna fick ett slags genombrott och många spelerbjudanden. Man jobbade i EMI:s studio som låg på Sandhamnsgatan ute på Gärdet. Som första singel valdes US Bonds New Orleans med en hemsnickrad Bo Diddley-variant på baksidan - Bad Bad Woman.

1965

New Orleans kom inte ut i februari på grund av strejk när musiker och skivbolag slogs om fördelning av peng-ar för skivor som spelades i radio. Men i Danmark var det lugnt. Där gjorde Namelosers sin version av låten och den gick upp på då totalt avgörande topplistan - radioprogrammet Tio i Topp. Så vad gör man?

Under en Stockholmsperiod i december och januari spelade Shakers över hela stan. Man bodde först på Norr Mälarstrand i en upplagd skärgårdsbåt (Falken), men det var stökigt, kallt och trångt. En liten lya på Bastugatan på Söder lånades ut av Nikke, cigarrbolmande ägare till Club Nette i Gamla Stan. Klubben låg i   en källare på Göran Hälsinges gränd och Shakers delade ofta kvällarna    med Stockholmsbandet the Friends. 

Ny visit hos EMI gav singeln Too Much Monkey Business med Muddy Waters’ Hoochie Coochie Man på baksidan. Bandet ville göra Got My   Mojo Working men 5 minuter långa låtar gick inte alls! Grälet var häftigt men studiotiden rann iväg och kompromissen blev Monkey Biz i en ilsken version. Ingen var särskilt bra på engelska och texten kunde ingen, men stämningen i studion var sådan att man inte brydde sig…     Men låten blev en hit, låg på Tio i Topp hela sommaren och bandet    etablerades nationellt. Turneerna blev fler men i mars slutade Lövet för en så intensiv kärlek att den gick inte ihop med rock & roll. Det var efter en lång och kall turne´i Norrland med ett åkdon som hade hål i durken - en mörkblå Ford Apache. Turnén slutade i Oslo och var även ändstation för en synnerligen intensiv managerkarriär för Rolf Hedin, arvtagare till bagerier i Göteborg...

Rogers ersättare blev Göran Summertime Andersson men hans melodiska stil funkade inte och redan i juli gick han vidare till ett "popband", som Shakers brukade kalla de flesta band från huvudstaden. Bästa kom-pisar bland konkurrenterna var Beachers från Göteborg och  Namelosers från Malmö - riktiga rockband. Göran hann med singeln Move out of my mind/High heel sneakers. Den bommade precis Tio I Topp på senhösten.                                                         

 - Jag ville inte spela gitarr på scen längre, jag var för dålig och ville koncentrera mig på sång och att banka tamburin, förklarade Tommy inför bandets nästa steg. 

I juli 1965 blev Shakers fem och breddades musikaliskt. Conny Öhrling och Juri Wiik kom in som gitarrister. Juri från Ulricehamn sjöng också bra, gillade att köra bil och hade till och med körkort. Det sågs som en stor fördel. Man fick acceptera hans konstiga dialekt… Conny kom från the Foxes och bodde också i Norra Bis-kopsgården, men var bara 16 år och Tommy fick övertala hans mor innan junior fick vara med. Han spelade också tubon, ett elektroniskt instrument som man fått av tillverkaren Mustad & Co för test. Den lät som ett konstigt blåsinstrument men spelades med tangenter. Bandet var nu starkt påverkat av soulmusik och artister som James Brown, Otis Redding och Solomon Burke. Tubon funkade till sånt. Conny hatade den och glömde den ofta och gärna. Musikaffären Hagströms ägare Yngve-Bert Andreasson hatade den också - han hade fått bandet att överge VOX-förstärkare för Fender och garanterat att högtalarna skulle tåla tubonen. Det gjorde dom inte.  

      Conny Öhrling/Armenius                                 Juri Wiik                                                       Glenn Fahlman

1966  

The Shakers lyfte när tredje singeln All I Want Is My Baby blev en hit tidigt 1966. Gagerna ökade, gigen blev fler och folkparkerna öppnade famnen. Man bytte skivbolag till Platina, som också gav ut Tages. Det ”pop-bandet” från Göteborg blev man efter hand vänner med, men i början hyste både Shakers och deras fans ett visst förakt. Tommy Rander:  

-  De myglade sig fram i början. Och de var pappas pojkar…De byggde upp sig med att vara söta som fåniga popfigurer. Det fanns nog lite klasshat också - vi kom från knegarkvarteren på Hisingen. De kom från fiiiina delar inne i stan. Men efterhand blev Tages bra och senare plattor är bitvis skarpa.
- Bättre än våra! Vi fick inget stöd i studion så det dröjde länge innan vi lärde oss. Shakers var ett liveband!

Efter Baby gjordes flera anständiga singlar men ingen nådde Tio i Topp, som länge avgjorde ödet för svenska band. I april 1966 slutade Ploppen, trött på lite pengar och mycket jobb. Glenn Fahlman från Borås ersatte, han hade tidigare spelat med Juri Wiik i the Chapmen. Detta sammanföll i tid med öppnandet av Göteborgs absolut viktigaste popställe - Cue Club invigdes i mars. Shakers tillhörde de reguljära banden och på klubben samlades också musiker för efterfester och jam.

Glenns debut var i Hässleholms Folkets Park där den manliga delen av publiken var klart fientlig till de lång-håriga typerna och bråket mellan scen och salong fick lösas med poliseskort från platsen. Glenn frågade oroligt om ”det alltid var så här?”. Det var det inte, men stundtals kostade det på att vara långhårig på den tiden! 1966 var också året då bandet började spela för Cirkus Schultz på marknader som Kivik, Sjöbo, Filipstad, Rabbaldshede med flera. Evert Schultz kom från en cirkussläkt, hade tält med kabare med strippor, svärd-slukare, män av gummi och liknande. Bandet spelade några låtar innan showen presenterades och så några till när köerna ringlade in i tältet. Några i bandet älskade dessa spelningar som dessutom var välbetalda. Gaget kom  ur en jutesäck som låg i baksätet på Schultz’ bil. När han inte var ute och tältade var Evert boxningstränare! 2017 gav Bo Sjöstedt från SVT i Göteborg ut en bok om William Arnes Motorcirkus som var en del av denna epok.

 Cirkus Schultz! Kivik 1966. "Parad! Parad!"

1967 

Tidigt på året dök engelsmannen Chris Cooper upp. På en fest övertygande han bandet om att kunna ta det till de höjder det minsann förtjänade. Han fixade skivavtal med Philips-Sonora, avtal med flera band som t ex Lee Riders från Öland med Hawkey Franzén i spetsen samt en lokal för kontor och rep på Östermalm i Stockholm.

Shakers fick både en manager och en bra chaufför. Dittills hade man skött affärerna själva (och hunnit slita ut några managers), men nu startade produktionsbolaget Animal Farm. Chris drev på Tommy och Juri att skriva egna låtar som resulterade i tre singlar: Family Way, Tracks Remain och Who Will Buy, den senare kom 1968. Bandet sökte sig fram efter spåren från the Yardbirds och Kinks.

Shakers spelade på en lång rad konserter med utländska storheter; the Who, Walker Brothers och BeeGees (på Gyllene Cirkeln I Stockholm). 1967 delade man scen med the Troggs och Rolling Stones i Helsingborg. 

Conny Öhrling försvann strax före jul nånstans i närheten av Köpenhamn och ersattes av Johnny Andersson från då nedlagda Namelosers. När Shakers fick tag på honom avslutades en nyss inledd karriär i hotellbranschen…

1968

Turnelistan var lika intensiv som vanligt med allt fler gig i Danmark där agenten London Booking fixade spel-ningar som kulminerade med besök i Polen och Belgien.                     

Polen var något helt nytt. Man öppnade med två konserter på teatern i hamnstaden Swinoujcie och det upp-stod spänningar direkt mellan bandet, publiken och det officiella Polen. Officiales ogillade att publiken inte satt vackert i stolarna och ansåg enligt kulturella damer och herrar att Shakers borde spela ”more romantic music” och så vidare.

-   Det var ett jävla drag på konserterna, främst kanske i Sczcecin där vi lirade i en sporthall två dar i rad. Helt utsålt och polis ryckte ut med långa batonger och började härja. Vi stod på scen och protesterade och fick ut ordningsmakten. Det var nog så att mitt i det dova, korrumperade Polen som låg under Sovjetrysk stövel, så sågs vi av de yngre som nåt friare.

-   I Warszawa rådde rockförbud så det giget blev inte av. Stones hade varit där några veckor före och det blev stökigt utanför när fansen inte kunde komma in, för att partipamparnas barn fått alla biljetter. Keith fick veta om det och skällde från scenen… Hela vistelsen var fantastisk, mycket i  Polen var deprimerande men det fanns gott om fighting spirit bland de yngre.

Den första diskovågen började samtidigt breda ut sig i det svenska klubblivet och banden hamnade på undantag. Johnny och Bosse Börjesson drog sig ur på sommaren och ersattes av Björn Linder på gitarr och Bosse Fahlman på trummor. Denna sista version av bandet var sannolikt den bästa - Juri Wiik och Linder kompletterade varann väl och två bröder i ”maskinrummet” gav spänst åt botten.

Belgien-visiten på sommaren blev en påminnelse om hur snabbt klubbscenen i Sverige sjönk ihop och det blev allt svårare att få ekonomi i spelandet. Efter Belgien försvann Chris Cooper och projektet Animal Farm. På de sista turnéerna bodde man i en gammal gul postbuss och höll kostnader för mat och logi nere utan att ens då få det hela att gå ihop när instrument och annat skulle betalas. Slutet på nyårsaftonen var helt logiskt.

Det fanns en plan på att ombilda bandet med ny sångare i form av Örjan Ramberg med Tommy som manag-er, men trots stående bud från Belgien och Holland gick luften till slut ur bandet. Den sista singeln kom aldrig ut - en tung version av Beatles’ Day Tripper. Sista spelningen på 60-talet var nyårsafton 1968 med dubbler-ing på Beach Club i Varberg och Pop-In på Liseberg i Göteborg. På dagen exakt sex år efter att bandet bildades! 

och sedan…

Första gången the Shakers samlades var 17 år efter upplösningen. Skälet var en konsert som arrangerades av Borås´ Afrikagrupp i september 1985. Den ingick i ett landsomfattande förarbete inför ANC-galan på Scandinavium Göteborg 29-30 november. TR hade dittills sagt nej till all nostalgi, men som av de  ansvariga organisatoriskt för ANC-projektet kunde han inte säga nej. Bandet spelade sen på Cue Club- jubileum 1986, 91, 96 och på några klubbar i Göteborg. 1995 var det också jubileum för Varbergs Beach Club. 

Bandet var som på 60-talet med Wiik, Glenn Fahlman, TR, Björn Linder gtr och först Bo Börjesson, sedan Bosse Fahlman på trummor. 1996 slutade man ännu en gång. TR höll på att bygga upp speedwayklubben Kaparna och tyckte att Shakers hade gått i stå. Åtta år senare stod dock tre medlemmar på scen vid Malmö-klubben Bongos 50-årsfest i Malmö år 2004. Glenn, TR och Johnny Andersson kompletterades av en inlånad trummis och en gitarrist. Det var tänkt som en engångsföreteelse och blev bara av efter intensivt tjat från Dan Walterström, då krogkung i Malmö men också den som drev Club Bongo på 60-talet.

På vägen hem tyckte Glenn och Tommy att det ändå hade låtit så bra att man fick lust att dra igång igen, nu med Johnny Andersson, Juri Wiik och Bosse Fahlman på plats. Fortfarande bestod bandet bara av 60-talister. Samma gäng spelade på Cue-jubileet 2006 samt 2008 och Nefertiti 2 november samma år.

I april 2009 blev det Sandviken och Musikens Hus i Göteborg. Därpå ersattes Wiik på gitarr av Kent Börjes-son, som av och till hade gästat åren innan. 2009 var det Malmöfestivalen i augusti, Mosebacke i Stockholm 2 november och Musikens Hus igen den 27e. 2010 spelade man i Kalmar 4 april. 

  

50 år mellan bilderna! Helsingborg påsk -67 med bl a Stones. Conny tubon, Glenn bas, Börjesson tmr skymd, TR och Wiik.    T v 2017 vid jubileet! TR, inhoppare Arne Franck bas, gästsångerska, Kent Börjesson. Skymda Johnny Andersson och Bo Fahlman.  Foton: Sonny Karlsson/Rolf Hallmark 

Bandet har sedan fortsatt och spelar två-tre gånger vartannat år. En långsam ändring av sättningen har skett av rena hälsoskäl. Senaste sättning debuterade i november 2019 med gig i Göteborg, Tranås och Stockholm.  TR, Bosse Fahlman och Kent Börjesson hade då med Patrik Öblad på bas och för första gången i bandet någonsin piano och orgel i form av Fredrik Askerdal. Samma sättning gjorde fem gig i mars 2022 som var bandets sista sväng, den kulminerade med sista jubileumsgalan för klassiska Cue Club. Det hela utspelade sig på Redbergsteatern 19 mars. 

1965-68 gav bandet ut 11 singlar, gjorde en rad TV-program och sålde totalt c:a 20000 skivor. Man turnera-de närmare 100 dagar per år. Två samlingsplattor har givits ut i egen regi. Samlat Skrammel är en dubbel CD med allt som spelades in 1964-68. Senare Synder är inspelningar från rep 1986-2009. Se webshop! 

En dubbel vinylutgåva med valda låtar från 60-talet utkommer hösten 2022. Titeln är Tracks Remain och den är främst tänkt för export (japaner är väldigt intresserade av det svenska 60-talet!). En rad liveinspelningar 2019-22 finns outgivna och det kan komma en tredje CD i framtiden. Bandet är uppvaktat av människor som anser att det borde fira 60 år på scenen i januari 2023. Det blir också två spelningar till - se webshopen för detaljer! Det blir dessutom en tredje CD som kommer våren 2023. Arbetsnamnet är Summa Summarum och plattan består uteslutande av liveinspelat material 2019-23.